Dessa meningar har jag hört miljontals gånger, folk som viskar det till någon annan, skriver på facebook eller vad som helst. Men det finns ingen människa som vågar gå fram till sin bästavän och säga det rakt upp i facet, nej, absolut inte det är helt omöjligt. Men det värsta är att personen som säger det till personen som blivit utsatt kan vara någon som precis skrattat, hållt med eller snackat skit bakom ryggen. Jag tycker detta är så fruktansvärt patetiskt. Man blir ledsen inombords, man kan skratta bort det när sina såkallade "vänner" är omkring, men så fort man kommer hem så slänger man sig i sängen och ligger där. Gråter & gråter, det kan ta flera år innan man släppt ett hemskt ord eller en hemsk mening. Under några månader i 5:an blev jag utsatt för hemska ord/meningar varje dag i skolan, hörde från folk att alla sa något hemskt om mig, mina vänner hade umgåts en helg och lämnat mig utanför. De satt hemma hos någon och pratade om mig. Det var hemskt att höra deras totalt förjävliga ord de sagt om mig. Och jag ska inte ljuga, fyfan vad jag grät. Varje dag, varje kväll, varje natt. Det var hemskt, jag slutade faktist till slut gå till skolan. Gick ungefär 2 dagar i veckan när jag hade återhämtat mig, därför visste ingen om hur just jag mådde. Jag trodde att ingen ville förstå.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur allas snack, så jag började bli blyg, ville inte visa mig, stod ofta i ett hörn och småskrattade när mina "vänner" pratade om vad som hänt i helgen. Själv hade jag suttit hemma eller legat i sängen med tårar i ögonen. Jag försökte höra av mig men det var absolut inte ofta någon svarade, så jag väntade väll till någon hörde av sig till mig vilket inte var ofta det hände.